Stämningen vid DN-skrapan är förväntansfull. En trogen skara fans väntar otåligt i en klunga intill avspärrningarna med böcker, block och kameror. Kommer han inte snart? Någon reciterar en text från en utriven tidningssida, några diskuterar högljutt senaste South Park-avsnittet. "Nu kommer han!" skriker en kille med rosafärgad tandställning och en skylt på en gullig koala.

Alla famlar efter pennor och springer fram mot stängslet. Fredrik Strage kliver ut, iförd en t-shirt med någon rapgrupp från Los Angeles förorter skrivet i choloskrift och som troligtvis bara släpper kasetter till gatuförsäljning. Han kluddrar signaturer i några förväntansfulla ungdomars anteckningsblock med sin guldglimrande penna medan han pratar i mobiltelefonen. "It's ok Robert, I like the yoddling". Taxin rullar upp, Fredrik sätter sig, vinkar, och bilen åker iväg.

Jag hittar självfallet på.

Men inom vissa delar av den knepiga svenska popjournalistiken kan uppskattningen, genom statusen ett fåtal popskribenter fortfarande har, liknas vid en besinningslös fanbeundran. Våra profilerade skribenter är lika intressanta som kulturen de skriver om. Det är ingen skillnad på nyheterna att Jens Lekman sattes i svininfluensakarantän och att Fredrik Strage blev pappa. I en popvärld där alla tycker och alla vill och kan tycka hänger molnet över just de gamla POP-skribenterna fortfarande tungt. Det var där, i början av 90-talet, som den moderna svenska popjournalistiken stöptes om. Under senare år har steg tagits mot att förnya, ändra, diskutera förutsättningar och komma vidare. Förvisso med resultat, men vi återkommer ofta med kultursvältfödda öron till dem med maktpositionerna säkrade likt stammens visa män.

Han bjuder på espressokaffe i sin lägenhet på Kungsholmen. Det är högt i tak. Det första jag slås av är den enorma helvägg fylld med skivor, filmer, böcker och inplastade actionfigurer. Han berättar att flertalet böcker är signerade, och på en tavla finns ett foto på honom och TLC.

Efter att ha debuterat 2001 med boken Microfonkåt, om svensk hiphop, släpptes för fem år sedan boken Fans, där nästintill akademisk forskning i fankultur blandades med Fredriks ofta humoristiska reportage om Michael Jacksonfans, Taubefanet som brände ner Sjösala , Morrissey och Darin. Om inte Strage var en profilerad skribent innan, så har han i alla fall blivit det efter. 2008 fick han Stora Journalistpriset för sin Youtubelista på DN om de mest utmärkande musikklippen. Har han fått egna fans på kuppen?

- Jag har inte ens tänkt på det förut. Det finns ingen fanclub om mig, det är inte på den nivån. Jag är inte ens hälften så känd som säg Alex Schulman. Jag är mer en C-kändis. Men om man bryr sig om musikjournalistik och till och med kulturjournalistik, så är jag nog ett känt namn. Men den "berömmelse" vi får som skribenter är ju puttig i jämförelse med den som en popstjärna får, det går inte ens att jämföra, säger Fredrik Strage.

Hans nya bok, Text, är en samling av 20 års skrivande. Några av kapitelnamnen beskriver bäst Fredriks kärnämnen: Idoler, Hiphop & Soul, Skräck, Gulliga djur, Goth & blandat, Döden. Men den mest framträdande bilden av Fredrik Strage är den inbitna nörden, som alltid känts väldigt medveten.

- Det är ju lite självförvållat. Jag hade inte alls en lika nördig image under 90-talet tror jag. Det var när jag fick glasögon runt 2001. Sen skrev jag en text för Belinda Olssons bok De missanpassande. Hon ringde och frågade om jag ville skriva en text om hur det var att vara nörd i skolan. Jag tog nästan illa upp för jag hade inte betraktat mig själv som speciellt nördig. Sen gick jag igenom gamla dagboksanteckningar och hittade helt tragiska episoder som att jag skrev en uppsats i Svenska om den sötaste tjejen i klassen, att jag inte blev bjuden på hennes fest och sådant. Jag hade nästan förträngt allt det här. Men det är en sak att vara nördig och det är en sak att vara hårt mobbad, och det var jag faktiskt inte.

Han skruvar på sig. Egentligen skulle jag bara kunna ställa en fråga, och Fredrik skulle fortsätta prata, byta spår, och ändå återkomma till ursprunget. Han fortsätter:

- Det finns ett annat ord - geek. Jag träffade en gång en amerikansk tjej, som sa till mig, och det här var 1990, "Fredrik you're not a nerd, you're a geek". Geek är lite lättare. Nerd, då måste man vara med i matteklubben, bygga modellflygplan och vara socialt missanpassad. Och jag tycker ändå inte att jag riktigt är det, eller jag kanske är det, men då är alla mina vänner det också.

Om vi pratar 00-talet har ändå nörden upphöjts till att vara cool.

- Du tycker att nörden har ansetts cool det här decenniet, jo, det går att se det på det sättet, å andra sidan var 90-talet mer ett nörddecennium. Jarvis Cocker till exempel, i Pulp, han var ju en sexsymbol då. Och han ser ju ut som en mattevikarie. Jättetjocka glasögon, men han var ju verkligen het. Tarantino var skitstor, Bill Gates var en av världens mest framstående män. Det här decenniet tycker jag mer har handlat om klassisk skönhet och brunbrända muskler. Modejournalistiken har varit väldigt viktig. Om man bortser från de hippa människorna som skrivit om Brideshead Revisited-looken och sånt, så har det mesta handlat om att se ut som Uffe Ekberg i Ace of Base. Estetiskt sätt tycker jag inte att den nördiga looken har varit så cool det här decenniet. Men det har ju pratats väldigt mycket om det, mycket mer än på 90-talet, men då var det så självklart. Det var ingen som ens sa att Jarvis Cocker var nördig.

Kan nörderiet bli för mycket ibland? Du har bland annat skrivit att du sågat loss en bit från ditt köksbord när du flyttade, med Atari Teenage Riots autografer på.

- Från väggen ja, jo det kanske var att gå för långt. Men jag ville ha med autografen när vi flyttade. Jag trodde ju först att det skulle höja värdet på lägenheten när vi flyttade men mäklaren förklarade för mig att det finns verkligen inga spekulanter på Östermalm som letar efter tvåor som bryr sig om Atari Teenage Riot, inga.

Sen har du också gratisjobbat? Du intervjuade skaparna av South Park.

- Ja, för Rodeo. Jag ville träffa dem till varje pris, och jag är glad att jag fick tag i en tidning som lät mig jobba för dem, annars hade jag stått i lobbyn på hotellet med mina prylar som jag ville ha signerade. Fast när det gäller South Park är det ett extremfall. De har knappt varit i Europa, det har aldrig hänt och kommer aldrig hända igen att Trey Parker och Matt Stone är i Stockholm. Det var självklart att jag skulle ha en autograf på min stora Cartman-hjälm.

Mycket Fredrik Strage gör känns nästan planerat, uppgjort, och går allt som ofta hand i hand med bilden av honom. Som när han friade till sin nuvarande fru, Linda Leopold, i norska Skavlan, på uppmaning av Robbie Williams.

- Det var helt galet. Jag tackade precis nej till att vara med i Skavlan och prata om det. Anledningen till att jag gjorde det var att jag befann mig i Norge i en norsk talkshow, jag kunde inte tänka mig något sjukare sätt att fria på, hon skulle inte ens se det. Jag hade ingen aning om att det där programmet skulle visas i Sverige och definitivt inte att han skulle bli så poppis här. I efterhand känns det lite halvsunkigt.

Hänger du mycket med popstjärnor?

- Jag har faktiskt bara blivit vän med en popstjärna som jag skrivit om. Hans grejer recenserar jag inte, och jag undviker att bli kompis med artister som jag gillar väldigt mycket. Och ibland har det varit nära. Till exempelvis bandet Pascal, de tycker jag verkligen är skitbra. Och de har jag träffat ganska mycket de senaste åren. Jag blev bjuden på nån sorts glöggfest hos Isak i bandet för ett år sedan, och bestämde mig faktiskt för att inte gå för jag vill fortsätta att recensera Pascal. Men jag antar att jag egentligen inte kan det. Han blev magsjuk förra sommaren när de spelade i Uppsala och det slutade med att jag körde deras turnébuss hem till Stockholm. Hjälpte dem att bära sina grejer, jag blev roddare helt plötsligt.

Det är dags att gå. Vi följer med Fredrik till Hornstrull Strand, där han ska spela skivor, från 17(!) till 20 under fredagskvällen. Senare ska P3 Live köra direktsändning med ett gäng artister.

- Jag betalar tillbaka en tjänst, säger han och tar sin kasse med skivor.

På dörren finns en skylt med texten "Förfest med Fredrik Strage". Lokalen är vid denna tidpunkt helt folktom.

- Haha, här ser man hur många som vill förfesta med Fredrik Strage egentligen. Vilket dragplåster. Kolla, det är knappt en människa här, säger han och sätter på en skiva med Skriet. Vi sätter oss vid ett bord. Efter en stund sätter sig ett stort gäng vid ett bord längre bort. Fredrik sneglar över axeln och säger "Är det Maskinen som sitter där borta? Jag måste hälsa".

- Hej, hur är läget? Jag gillade er senaste skiva.

Idolen blottar sitt fanjag igen.

Fredrik Thorén
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
Fredrik Thorén är skribent på Devotion samt frilansskribent.

Den rådande inflationen av svenska syskonband är inget som verkar beröra systrarna Söderberg som nu följer upp sin EP Drunken Trees från 2008 med fullängdsdebuten The Big Black & The Blue. Devotion tog ett snack med duon om bland annat deras tyska fanbase, genusorienterade influenser och skivomslag från förr.

På slutet av en evighetslång pressdag sitter två systrar mitt emot mig. Båda utstrålar en fullkomlig och oförfalskad optimism. Inte bara en gång glömmer jag bort mig själv i den familjära stämningen och att vi faktiskt håller på med en intervju. Därför börjar jag, något förstrött, att bläddra i mina anteckningar för att återfå fokus och kläcker snabbt ur mig ett journalistiskt självmord:

På Wikipedia är ni omskrivna på svenska och tyska. Det konstiga var att det fanns mer information om er på tyska.

Båda skrattar.

Klara: Det är bara någon som gjort den. Jag försökte göra en på engelska men den blev borttagen direkt, då jag inte kan koden de använder på Wikipedia.

Johanna: Jag gjorde den svenska sidan själv, i samband med Drunken Trees EP:n. Mest bara för att det roligt men sedan kom någon och började redigera den och samtidigt kom den tyska sidan. Men jag vet inte varför den är på just tyska.

Klara: Ja, det är ju inte så att vi är jättepopulära i Tyskland eller något sådant.

En begynnande tysk fanbase kanske?

Johanna: Jo, vi har säkert några...

Systrarna ger varandra luriga blick och börjar småskratta igen.

Som jag förstår söker ni er utomlands och hade senast i oktober förra året planerat att spela i både New York och Los Angeles. Men det blev inte riktigt av?

Båda: Nä ...

Klara: Vi hade lite problem med våra visum men vi kan inte riktigt säga mer än så.

Johanna: För då kanske vi aldrig får till våra visum. Det är tydligen superkänsligt att prata om men vi försöker ordna så att vi kan komma dit nu i vår.

Ni har nyligen varit ute på en sväng med Port 'O Brien. Är det måhända en influens hos er eller hur föll det sig att ni följde med dem?

Johanna: Vi var på turné med dem i två veckor.

Klara: Vi var både i Tyskland och Holland. Ja, även i Bryssel förresten.

Johanna: Vi har väl aldrig riktigt lyssnat på dem tidigare men vi gillar dem och de gillar oss, så vi tänkte bara "varför inte"?

Klara: Det var jättekul att vara en del av turnén och de var jättetrevliga.

Johanna: Det var egentligen vår agent som kom upp med idén och på den vägen är det helt enkelt.

Som musikskribent kan man stirra sig blind på just influenser och i ert fall är det återkommande helmanliga konstellationer som Bright Eyes och Fleet Foxes som omnämnts som era största influenser. Inte för att det har någon egentlig betydelse men hur är det med de kvinnliga influenserna?

Johanna: Tja, det är väldigt många. Till exempel har vi Karen Dalton, Vashti Bunyan, Judee Sill, Billie Holiday, Jenny Lewis, Alela Diane. The list goes on. Det är nog ganska bra att det är en jämn fördelning av manliga och kvinnliga förebilder.

Klara: En som jag tänker på speciellt och som jag tycker är helt fantastisk är Buffy Saint-Marie och hennes uttryck när hon spelar. Hon ser så himla kaxig ut och verkar vara så otroligt inne sin musik och man känner direkt att man inte skulle vilja gå in i en boxningsmatch med henne. Det är något jag kan bli lite inspirerad av att man kan vara så hård som kvinna.

Utan någon vidare djuplodande analys av er tidigare EP Drunken Trees så upplevs den rätt så lättsam. Finns det någon underliggande mörk ton hos First Aid Kit?

Klara: Jag tror att det är något som finns hos alla människor. Någon sorts sorgsenhet och vi har ju varit med om att folk i vår närhet har dött och det har absolut påverkat oss.

Johanna: Dessutom har Klara diabetes vilket stundtals kan vara rätt tungt faktiskt. Vår musik är inte vidare glad egentligen och om man lyssnar till våra texter så är det inte precis solskenshistorier som berättas. Visst, om man lyssnar på vår musik hastigt kanske man upplever den lättsam men jag själv ser den som rätt så mörk.

Dessvärre har jag inte haft möjlighet att lyssna på er nya skiva förutom låten Hard Believer men upplevde den som aningen mer "storslagen", om man kan uttrycka sig så, i sitt sound än tidigare låtar. Är det en missuppfattning från min sida eller är det något ni eftersträvar?

Klara: Vi har väl egentligen inte tänkt så mycket på att den nya skivan skall vara mera av allt, än mindre att det skall vara "storslaget".

Johanna: Om man lyssnar igenom hela skivan så är det nog inte det man kommer reflektera över i slutändan. Visst, det är mer trummor och lite annorlunda arrangemang men i grunden är den ändå rätt så back to basic. Själva essensen av First Aid Kit är att det är enkelt och det är sången med gitarr som är basen i vår musik. I framtiden kommer vi säkert ha mer storslagna arrangemang men ändå alltid grunda oss i det avskalade med akustisk gitarr.

Ni två är ju First Aid Kit men hur ser behovet ut av extra bandmedlemmar när ni spelar live?

Johanna: Det har bara varit vi två hittills och det har fungerat bra live men nu ska vi ha en trummis med oss, så det blir ju lite större. Dessutom spelar jag bas på synten så det blir ju ett fylligare sound men vi har som sagt klarat oss bra. Det brukar bli en ganska speciell stämning när det bara är vi två och det finns så många band som har så många musiker i sig och ibland kan jag känna att det blir för mycket. De band jag gillar skulle jag verkligen vilja se spela lite mer avskalat.

När jag såg skivomslaget till The Big Black & The Blue tänkte jag, efter två förvirrade sekunder, på The Smashing Pumpkins.

Johanna: Jag har sett det skivomslaget (Mellon Collie and the Infinite Sadness, red. anm) men jag tänkte inte alls på den när jag gjorde omslaget. Det slumpade sig bara så när vi googlade på "mandolin girl" och det kom upp en massa bilder på flickor med mandoliner som tydligen var en genre av fotografi som fanns vid sekelskiftet.

Klara: Du hittade ju först någon bild som vi tyckte var snygg och därför försökte vi hitta ännu fler.

Johanna: Vi har använt sådana bilder i hela bookleten till skivan och gillar känslan som de ger. Det är lite mystiskt och så med den här månen på framsidan men vi tänkte inte alls på The Smashing Pumpkins när vi gjorde allt.

Så ni har inte bara gjort musiken, utan även skivomslaget och bookleten? Är det något mer ni gjort själva?

Johanna: Vi gör väl allt själva? Vi producerar, spelar in musiken hemma, gör designen och skriver pressrelease...

Klara: Vi skrev inte pressreleasen för senaste skivan.

Johanna: Nä, den skrev någon hos skivbolaget. Vi får mycket hjälp från vår pappa också och vi gillar att allt vi gör är på våra egna villkor.

Andreas Fällman
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
Andreas är skribent på Devotion samt redaktör på Musiklandet.se.

Lyssna på First Aid Kits nya låtar här!

Album: Bows + Arrows (Record Collection, 2004)

Nu måste jag faktiskt be er läsare om hjälp. Ni vet hur det är, ibland träffar man personer som förvånar en så till den milda grad att man totalt tappar koncepten, människor som har en helt annan bild av världen än en själv. Den enkla vägen till sinnesro är ju att anta en attityd, som befäster de förutfattade meningar man fått från första anblick. Men om man som jag är nyfiken till naturen kan man istället börja lägga ett mödosamt pussel för att få en helhetsbild av den gäckande personligheten. En stor del av detta pussel är den musikaliska kartläggningen. Man bjuder helt sonika ut sitt eget privatliv med Youtubeklipp och Spotifylistor och inväntar reaktionen och återgäldningen. Så när man är fullt övertygad om att svaret kommer att innehålla något i stil med Per Gessle eller Lady Gaga, men man istället får Interpol och The Walkmen, vad ska man tro då?

Kirsi Räihä
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
Kirsi Räihä är Göteborgsredaktör på Devotion samt utbildad grafisk formgivare.

Mp3-släpp (Okänt bolag)

Senast jag hörde något från svenska Lo-Fi-Fnk var för nära tre år sedan. De skulle spela på Debaser i Malmö och jag intervjuade Leo Drougge för Sydsvenskan. Jag minns inte om han var svår eller lätt att prata med.

Jag såg fram emot spelningen, hade gillat deras danspopiga lightelektro och tyckte det skulle bli kul att höra den live. Det blev efter midnatt och dags att spela, två smala gossar kliver upp på scenen och gör sitt bästa för att publiken ska tycka om dem. Det går inte bra alls.

De ser så unga ut, som små barn. De verkar osäkra och blyga och det blir bara värre efterhand, folk fattar inte, ska man dansa till det här? Jag är besviken, jag hade förväntat mig mer, något annat, jag lider med dem, jag går hem.

Sedan blev det väldigt tyst, duon försvann, det kom ingen ny musik, jag glömde bort att de funnits. Till i måndags, den första februari. Då släpptes en ny singel med grabbarna, Marchin' in.

Den är varmt elektronisk, lite i samma anda som The Sound of Arrows och deras Danger och Into the clouds. Samma lätta, svävande syntslöjor över taktfasta rytmtrummor och ljusa plinkande. Repetitiva textrader, ödmjuk sång, massor av allt, men ändå avskalat.

Jag skulle vilja se dem spela live igen, jag tror att den här gången kan det bli ljuvt.

Sara Berg
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
Sara Berg är Malmöredaktör på Devotion samt skribent på tidningen Sydsvenskan. Sara driver även popklubben Popsongs på Debaser i Malmö.